Digitalt kulturarv
Järnbruk, kvarnar, sågverk, tegelbruk och textilindustri
Järnbruk, kvarnar, sågverk, tegelbruk och textilindustri var viktiga näringar för att proucera varor. Industrierna utvecklades ofta på landsbygden.
Kvarnar
I kvarnar mals sädeskorn till mat och foder. De äldsta kvarnarna drevs för hand och kallades för gnidkvarnar eller handkvarnar. I Sverige har vi hittat sådana kvarnar från stenåldern och till medeltiden. Gnidkvarnen var en handkvarn som bestod av en platt eller skålformad malsten och en rund gnidsten. Mellan stenarna maldes sädeskornen till mjöl.
Från medeltiden fanns mer avancerade kvarnar som drevs av vattenkraft eller vindkraft. Skvaltkvarnar var en mindre vattenkvarn som användes för att mala säd. Skvaltkvarn drevs med vattenkraft och kunde placeras vid ett mindre vattendrag med liten fallhöjd. De användes främst till att producera spannmål till det egna hemmet. Vattendrivna hjulkvarnar och luftdrivna väderkvarnar blev vanligare på 1600-talet.
Vattenhjulkvarnar
Vattenhjulkvarnar använde ett vattenhjul på en hjulaxel. Energin från vattnet drev ett vattenhjul som i sin tur drev kvarnstenarna som malde säden i kvarnen. Vattenhjulkvarnar behövde mycket vatten och större resurser för att fungera men hade stor kapacitet, malde effektivare och gav finare mjöl än skvaltkvarnarna. Hjulkvarnen fanns i två former med underfallshjul eller överfallshjul, där vattnet kom underifrån eller ovanifrån.
Valskvarnar
Under senare delen av 1800-talet kom valskvarnar som drevs av el och behövde därför inte placeras nära vatten. I början av 1900-talet byggdes det svenska elnätet ut. Då utvecklades en ny form av kvarnar som drevs av el. De elektriska kvarnarna blev utrustade med moderna maskiner och var tekniskt avancerade och anpassade för en industriell verksamhet.
// (Tobias kommit hit)
Kulturlämningar efter kvarnar
I medeltida källor finns uppgifter om att Nydala kloster ägde flera kvarnar i Långö, Nydala, Hörle och Skillingaryd. Kulturlämningar efter kvarnar finns kvar längst vattendrag och intill mindre forsar. Stenblock, grundstenar, stenskoda vattenrännor och hjulgraven där vattenhjulet funnits är exempel på kulturlämningar efter kvarnar. I Hörle och Långö, Nydala finns kulturlämningar efter kvarnar från 1600-talet. I Forsheda, Hemmershult, Skaftarp och Slättö finns renoverade äldre kvarnar som är värda att besöka. I Hjortfallsmossen öster om Rusarebo äng finns en nutida modell av skvaltkvarn.
Sågverk
Träd har sågats för användning med enkla metoder sedan stenåldern. Sågverk är en industriell anläggning för att såga timmer och tillverka trävaror som plank, bräder och spånt. De äldsta uppgifterna om sågverk i Sverige är från 1400-talet. Sågverken var byggda vid vattendrag och vattenfall. Sågverken drevs av Energin från vattnet drev ett vattenhjul som i sin tur drev sågbladen i sågverken.
Äldre modeller var sågverk är klyvsågar, kransågar och vattendrivna ramsågar. Från mitten av 1800-talet blev det vanligt med spånhyvlar i sågverken. Spånhyveln användes för att tillverka takspån. Cirkelsågar var mindre sågverk som fanns på landsbygden. De var ganska enkla och konstruerade för produktion i mindre skala som virke och ved till hemmet. Ramsågar var mer komplicerade att sköta än cirkelsågar, men samtidigt bättre anpassade för en större produktion av virke och timmer. På 1920-talet byggdes nya sågverk som drevs med elektricitet. De flesta av de mindre sågverken har under de senaste 50 åren avvecklats och verksamheten har koncentrerats till större industrier.
Kulturlämningar efter sågverk
Kulturlämningar efter sågverk som drevs med vattenkraft finns i anslutning till vattendrag och vid forsar. Stenblock, grundstenar, stenskoda vattenrännor och hjulgraven där vattenhjulet funnits är exempel på kulturlämningar efter sågverk. Det kan även återstå husgrunder som virkeslador där virket tidigare förvarades. Det finns ett 20-tal byggnader eller kulturlämningar efter cirkelsågar och ramsågar i Värnamo kommun. Exempel äldre sågverk finns i Krusebacka, Rydaholm och Savens såg, Bor. I Mosshult, Bor och söder om Näsudden vid sjön Hindsekind återstår välbevarade ångsågar.
Järnbruk
Värnamo har en lång tradition av att tillverka järn. Redan på medeltiden fanns en lågteknisk tradition av järnframställning i blästerugnar. Mellan 1600-talet och 1900-talet fanns flera framgångsrika järnbruk, i Ohs, Hörle och Åminne.
Blästerbruk
Blästerbruk är en äldre teknisk verksamhet att tillverka ett ämnesjärn som sedan används för att tillverka föremål av järn. Tekniken varit känd i Sverige sedan 500-talet och pågick till medeltiden. Råvaran järnoxid fanns i rödjord, myr- eller sjömalm. Malmen värmdes i en blästerugn. Sedan följde rostning och kolning av malmen för att avlägsna föroreningar. Kvar blev en järnklump som i nästa fas blev upphettad och bearbetad till ett ämnesjärn.
I Värnamo kommun finns ett 30-tal platser efter blästerbruk, nära sjöar, vattendrag och myrar. Runt sjön Rusken finns flera ortnamn som kan kopplas till blästerbruk, ex. "järnudden" och "järnboda". Det finns traditioner att det var munkarna i Nydala som introducerade konsten att tillverka järn.
Järnbruk i industrier
Tillverkning av järn i järnbruk innebar att järnmalm, kol och kalk blandades i en masugn under en hög temperatur. Syre blandades in genom blåsbälgar. Processen drevs av vattenkraft. När järn hade bildats i botten av masugnen öppnades två luckor i botten. I det översta utslagshålet tappades restprodukten av slaggen ut och i det undre tackjärnet. Sedan blev tackjärnet bearbetat till stångjärn, smidbart järn i hammare eller i hammarsmedjor.
Arbetet i järnbruken och hammarsmedjorna var tungt och slitsamt. Men smederna hade även vissa privilegier.
Platser för järntillverkning
Runt järnbruken växte det ofta fram nya samhällen med bostäder och uthus. Järnbrukens storhetstid varade från 1600-talet till 1800-talet. Men under den senare delen av 1800-talet upphörde många av de äldre bruken eller blev moderna industrier med specialiserad inriktning av tillverkningen. I slutet av 1900-talet inträffade nästa stora fas av nedläggningar av järnindustrin i Sverige.
I Värnamo kommun har det funnits fyra platser för att tillverka järn. Ohs bruk,1600-talet, Hörle bruk och Karlsfors, 1700-talet, Gamla Åminne bruk, 1800-talet samt Nya Åminne bruk, 1900-talet. Det finns ingen produktion kvar.
Järnbruken blev byggda strategiskt intill vattendrag där det fanns tillgång på vattenkraft. Järnbruken i Ohs, gamla Åminne, Hörle och Karlsfors ligger vid olika vattenfall.
Platsen för Nya Åminne var strategiskt utvald, i närheten av sjön Vidöstern och järnvägen. Råvarorna av sjömalm fanns i sjön och kol i skogarna. Järnet kunde sedan transporteras och levereras på järnvägen.
Tegelbruk
Tillverkning av tegel infördes av klostren på 1100-talet i Sverige. Tegel användessom till byggnader, eftersom det var ett tätt och relativt brandsäkert byggnadsmaterial. Under medeltiden användes tegel till kloster, kyrkor, borgar och administrativa byggnader som rådhus och gillen. På Tegeludden i närheten av Nydala kloster finns en fyndplats av bränt tegel som kan vara kulturlämningar av klostrets verksamhet på medeltiden. Processen att tillverka tegel var ett tungt och slitsamt arbete. Tillverkningen var ett hantverk i flera led som krävde stora resurser i tid och arbetskraft. Produktionen pågick därför främst i mindre skala.
Råvaran till tegel var lera som grävdes först upp och transporterades till tegelbruken. Efteråt blandades leran med sand och vatten till tegelstenar eller tegelpannor. I nästa fas torkades först leran i lador och brändes sedan i en ugn. Det tunga teglet fraktades främst kortare sträckor med vagn eller släde.
Industrialismens genombrott i slutet av 1800-talet innebar att tegelbruken utvecklades till större industrier. Verksamheten bestod av större ugnar och strängpressningsteknik med särskilda gjutformar som moderniserade tillverkningen av tegel. Nya tegelbruk blev etablerade i närheten av järnvägsstationer eller intill stickspår, ex. Helmershus tegelbruk och Värnamo tegelbruk. Tegelindustrin var störst vid mitten av 1900-talet. Därefter minskade tillverkningen eftersom det fanns en större efterfrågan av stål och betong.
Tillverkning av tegel upphört i Värnamo kommun. Kulturlämningar efter tegelbruk finns i Sävarp, Helmershus och Ljusseveka, Värnamo.
Textilindustri
Lin har odlats i Sverige sedan stenåldern men det blev mer vanligt efter medeltiden. Linet odlades på lätta och torra jordar på åkermarken. Linet användes främst till textiler och även till olja och foder.
Det var linfibrerna som användes för att tillverka lin. Det finns goda möjligheter med en handlingsplan att skapa och utveckla långsiktiga och hållbara strategier och mål. Det var en arbetsam och tidskrävande process. Linet skördades, torkades, repades, rötades, bråkades, skäktades och häcklades innan fibrerna var klara att använda. Linet torkades i en linbastu eller i en lintorkningsgrop. Både linbastu och lintorkningsgropar är värdefulla kulturlämningar.
Flera hembygdsgårdar i kommunen har egna linbasta. Byggnaderna är i regel flyttade från en ursprunglig plats till hembygdsparkerna. I Ed, Voxtorp och i Fröset, Dannäs finns bevarade lintorkningsgropar.
I Värnamo finns en lång tradition av att tillverka textilier och kläder av lin och ull. En äldre industriell verksamhet redan under 1700-talet och 1800-talet. Produktion i större skala i industrilokaler startade först med den industriella utvecklingen under slutet av 1800-talet.
Syfabriken Standard, Värnamo. Holger Josefsson startade verksamheten 1939. Företaget hade 35 anställda 1950. Företaget tillverkade barnkläder av bomull.
Remo Industri AB Eric Remne startade verksamheten på 1940-talet. Företaget hade en fabrik vid centralplan i Värnamo. Produktionen var inriktad på att tillverka arbetskläder, skjortor och strumpor. Företaget var även återförsäljare av trikåkläder.
Trikåfabriken CAI. Carl Axel Inganäs startade verksamheten 1946 i Hångers gamla folkskola. Företaget tillverkade främst strumpor. 1986 flyttade fabriken till de nuvarande lokalerna i Hånger under namnet CAI AB.
