Kolning, tjära, stenbrott och torvbrott

Kol, tjära, stenbrytning och torvbrytning är näringar där man utvinner råvaror från naturen och sedan förädlar till färdiga produkter.

Kol

Träkol framställs av trä. Kolning är en äldre metod att tillverka träkol av ved i kolningsgropar, kolmilor och kolugnar, med en reducerad förbränning och en begränsad mängd av syre. Ved placerades i kolningsgrop eller i en kolmila och täcktes över med jord, mossa och grenar. Veden antändes och fick sedan glöda i en temperatur på 500–600 grader.

Kolning i kolningsgropar var en äldre metod som jämfört med kolmilor gav en mindre och sämre kvalitet av träkol. De äldsta kolningsgroparna i Sverige är från 500-talet före Kristus, men metoden blev mer allmän från 500-talet efter Kristus till 1600-talet.

När man började använda masugnar vid järntillverkningen behövdes större mängder kol. Det var då kolet började framställas i kolmilor. Veden kunde resas eller travas på marken i liggmilor eller resmilor. Men processen var densamma som i kolningsgroparna. Kolningen pågick mellan 1 - 4 veckor och krävde bevakning dygnet runt av en kolare som även bodde på platsen i en mindre kolarkoja.

Träkol användes i stora mängder för att tillverka järn i hyttor, bruk, smedjor och industrier. Träkol användes som drivmedel till ångmaskiner, ånglok samt till bilar som drevs av gengas. Produktionen av träkol var en viktig inkomst för bönder och torpare som bodde i närheten av järnbruken. Från 1600-talet till 1800-talet var Sverige den största producenten av träkol. Kolning pågick till mitten av 1900-talet då efterfrågan av träkol minskade. Kolmilor byggdes på jämn och i torr skogsmark. Det finns två varianter av kolbottnar, liggmila och resmila beroende på hur veden staplades i milorna - antingen liggande eller upprest. I Småland användes främst resmilor.

I kolmilorna byggde man med flera varv av virke från ytterkant och in mot centrum. Sedan blev kolmilan övertäckt med jord, torv och grenar. Veden blev antänd och långsamt bränd av glöd, men utan syre. När kolningen var avslutad var träkolet klart att levereras. På 1900-talet ersatte skorstensmilor och kolugnar de äldre milorna. Tekniken gav en effektivare reglering av kolningen och en bättre kvalitet på träkolet.

I Hjortfallsmossen i närheten av Rusarebo äng, Voxtorp finns en kolarkoja och en resmila av som är byggda i modeller.

Vid Sjörydet, Fryele har en kolningsgrop undersökts i en arkeologisk utgrävning. Undersökningen visade att kolningsgropen använts vid tre olika tidpunkter mellan 890 - 1640. I Intäkt, Nydala och i Horshult, Bredaryd finns kulturlämningar efter flera kolningsgropar.

I Sjörydet, Fryele finns kulturlämningarna efter två kolbottnar på 19 meter i diameter. I Värnahall, Värnamo finns två resmilor 13 och 16 meter i diameter. Intill Bor och väg 27 finns en av få kända och registrerade kulturlämningarna efter en liggmila i Värnamo.

Tjära

Tjära framställs av trä. Tjärbränning var en äldre metod att tillverka tjära. som bestod av en kemisk process. Råvaran bestod av ved med stora mängder av kåda. Vid tjärbränning användes stammar, stubbar och grenar av tallar. Produktion av trätjära var under tusen år en viktig inkomst för bönder och torpare i skogsbygder runt om i landet. Den största andelen av tjäran användes till skepp och hus. Tjäran användes även som smörjning och tätning av trä, läder, skinn och rep. Det förekom även i folktron att man använde tjära som medicin. Sverige var mellan 1500- och 1800-talen den världsledande producenten av tjära.

Tjärgropen är den äldsta kända metoden att utvinna tjära var från grävd grop. Metoden var i bruk från järnåldern och fram till 1800-talet. Tjärstenen var en annan metod för att tillverka tjära. I stället för en grop användes ett stenblock med djupa rännor.

Tjärdal var den vanligaste metoden vid tjärbränning. Tekniken fanns redan på medeltiden och användes till första hälften av 1900-talet. Tjärdalen som var uppbyggd kring en trattformig avlång grop. Veden klövs till trästickor och placerades i tjärdalen. Sedan täcktes tjärdalen över med torv, jord och grenar. Tjärdalar grävdes in i en sluttning som gav en naturlig lutning så att tjäran kunde rinna till ned tjärdalens lägsta punkt i centrum av tratten och ned i en tunna. Därefter var tjäran färdig att leverera. Tjärbränningen kunde pågå mellan 1 – 7 dygn. Tjärbränningen var en besvärlig process som krävde en ständig bevakning. Det var viktigt att veden brann långsamt och under en jämn och hög temperatur, därför användes en blåsbälg för att reglera användningen av syre.

I Ingabo, Voxtorps socken finns två tjärdalar på 20 och 21 meter och i Ed, Bors socken finns kulturlämningen efter en 19 meter lång tjärdal. I Mjöhult, Voxtorp finns kulturlämningarna efter fyra välbevarade tjärdalar.

Kulturlämningar efter tjärstenar finns på flera platser i skogarna i Haghult, Tånnö och i Hörda, Kärda.

Stenbrytning

Sten har brutits sedan stenåldern och på många platser i Sverige. Den svenska berggrundens variation har skapat goda förutsättningar för brytning av granit, gnejs, kalksten och sandsten. Produktionen har främst varit inriktad till grundstenar, byggnader och gatsten. Stenbrytning har även varit inriktad till grindstolpar och kvarnstenar.
Arbetet i stenbrotten var tungt och slitsamt. Det var inte ovanligt med förslitningsskador och arbetsplatsolyckor. Det var även en arbetskrävande metod att bearbeta och transportera stenen. Det fanns det begränsade möjligheter genomföra produktion i större skala.
I slutet av 1800-talet började stenbrytning i större skala användas till industribyggnader och gatsten. Stenen började även att bearbetades och användas i byggnader och markanläggningar.

I Hjortsjö, söder om Rydaholm har gnejs som kallas ”svart granit" brutits sedan 1800-talet. I Hjortsjö finns flera större ytor efter stenbrott som numera delvis är fyllda med vatten. På platser efter stenbrott kan man hitta grindstolpar och kvarnstenar som blev kvar på platsen i väntan på vidare transport eller som lämnades kvar på grund av skador i materialet.

Torvbrytning

Torv bildas i marken genom naturliga processer som igenväxning och försumpning av sjöar.. Materialet är en organisk jordart som finns i mossar och i kärr och som består av förmultnade växtdelar. Det är ofullständig nedbrytning. Energin i det biologiska materialet återstår, vilket innebär att torkad torv kan användas som bränsle. Torv har även använts för isolering i väggar och tak på hus samt som jordförbättring. Industrialiseringens genombrott i Sverige under den senare delen av 1800-talet innebar en större efterfrågan på torv som bränsle till industrin.

Torv har brutits i mindre skala sedan järnåldern. Men det var främst industrialiseringens genombrott i slutet av 1800-talet och till mitten av 1900-talet som en större produktion ägde rum. I mitten av 1900-talet började även traktorer och grävmaskiner att användas i driften att bryta torv. Verksamheten var störst under första och andra världskriget, eftersom det var brist på bränsle i Sverige.

Den äldsta formen att transportera torv var med häst med vagn eller. Från början av 1900-talet utvecklades metoder för att mekanisera verksamheten. Torven transporteras i särskilda linbanor till vägar eller järnvägsspår. Senare användes särskilda torvbanor på räls i anslutning till torvtäkterna. Från brytningsplatsen transporterades torven i vagnar på räls in till torvladorna. Där pressades vatten från torven. Sedan placerades torven för att torka i särskilda torklador innan det kunde användas.

Mellan 1900–1960-talet bröts torv på stora ytor. Spåren efter verksamheten kan finnas kvar i landskapet i form av större diken, husgrunder, järnvägsspår och banvallar. Vid Forsheda och Bredaryd återstår järnvägsspår. I Ingamosse, Gällaryd och Åstorp, Värnamo finns bevarade torvlador kvar efter brytningen.